Kommunismens Brott

Startsidan

Asien
Baltikum
Latinamerika
Polen
Ryssland
Tjeckoslovakien
Ungern
Östtyskland

Frihetskämpar
Hedersmedlemmar
Intervjuer
Kända kommunister
Kommunistiska partier
Missbruket av psykiatri
Putin FSB/KGB
KGB-män
Föreningen Expo

Bokrecensioner
Clartéförbundet
Contras nätbokhandel
Hjälpcenter
Mitt möte med KGB
Musik
SKP gav mig psykisk ohälsa
Svenska Memorial
Videomaterial
Övrigt

Forum
Gästbok
Länkar
Några viktiga ord
Om sidan

Frihetskämpar

Alexander Podrabinek
Alexander Solstjenitsyn
Andres Kung - Författaren och demokratiaktivisten
Ann-Mari Piret Lahti
Ants Kippar - Frihetskämpe här i Sverige för sina förtryckta landsmän
Arvo Pesti - Den Estniska frihetskämpen
Den Estniska oppositionen mot Sovjetmakten
Enn Tarto
Eve Pärnaste - Min vän dissidenten
Heiki Ahonen
Jyri Kukk
Kalju Mätik - Fd Gulagfången
Lagle Parek
Liu Xiaobo
Mart Olav Niklus
Michael Suprun
Nijole Sadunaite
Robert Waitmaa
Ulo Ignats
Vladimir Bukovksi


Enn Tarto

Av: Maria Walden

När jag var i Tallinn i december 2012 på presentationen av Ann-Mari Pirets bok intervjuade jag Enn Tartu.

”Jag kämpade för ett fritt Estland hela mitt liv. Jag skickades till koncentrationslägren tre gånger och satt sammanlagt 14 år. Den tjugofemte oktober 1956 blev jag arresterad första gången för att vi som skolelever stödde upproret i Ungern.

Första två första gångerna satt jag i Mordovien och sista gången satt jag i Permområdet det var dödslägret Kuchina. När jag satt fösta gången så var det Kchruchevs upptinings period var villkoren ganska mjuka, man kunde få brev och skicka brev, man kunde få paket osv. Från tjugonde oktober 1958 blev det svårare och svårare. När jag satt i Kuchina var förhållandena hemska de flesta som satt där dog bara några få överlevde. De flesta som dog var yngre än jag. Förhållandena var hemska de flesta som var där, var åtalade som särskilt farliga statliga brottslingar och dessutom som särskilt farliga återfallsförbrytare. Jag satt tillsammans med Mart Niklus i Kucheno.

Utomlands hade de krävt min frigivning. Här under den sjungande revolutionen krävde 30 000 min frigivning och till slut bestämde de lokala kommunisterna att det var bättre att släpa mig än att hålla som politisk fånge. I Estland hade vi den så kallade sjungande revolutionen dem bytte ut de lokala kommunisterna, men att det fortvarande satt politiska fångar i fånglägren det glömde de.

Vi skrev öppna brev. Det viktigaste var 1979. 45 medborgare från Estland, Lettland och Litauen skrev ett gemensamt brev som skickades över hela världen och till FN för att ge Estland, Lettland och Litauen deras frihet. Det var en politisk appell och EU bestämde att göra allt för för att vi kulle få vår frihet. Ants Kippar hjälpte oss mycket.

Vi skickade deklarationer till Ants Kippar som han skickade vidare, appellerna översattes till ryska, tyska, engelska och de talade lite på radiostationen ”Amerikas röst” men mest talade de på radiostationen ”Fria Europa” om våra öppna brev. Här hörde människor det och det uppstod ett hopp att segern över kommunisterna var slutgiltig och att vi skulle få vår frihet. Den ihärdiga kampen för ett fritt Estland gjorde att vi till slut blev fritt”.